Stress – min värsta fiende

När man går in i vägen första gången tänker man ”fan jag skulle ha vetat bättre än att gå in i vägen med ett leende”
Fyra år har gått sen det hände och ja, tyvärr, man blir aldrig sig lik efter det. Det fick jag uppleva i somras då jag fick en återfall fast betydligt mildare denna gången, tack och lov!
Jag har hela tiden gett skulden till mitt jobb som #forskare på #Lundsuniversitet, men jag måste medge att även om det jobbet bär en stor del av skulden, så beror det mest på mitt sätt att vara.
Jag har alltid haft mycket energi och den har gett mig bränslen till att orka ta mig igenom svåra och tuffa perioder i mitt liv, men nu måste energin fokusera på icke stressande aktiviteter om jag ska fortsätta att må bra.
Jag deltog nyss i en tävling med en av mina fritidsintresse och jag trodde naivt att jag skulle palla med stressen och trycket i tävlingen, men icke!
Jag presterade under all kritik och den enda anledningen var: stressen, min värsta fiende!
Jag fick ett knep och fick åka hem alldeles för tidigt i tävligen, super tråkigt!
Men allt sker av en anledning och denna gången fick jag verkligen bevisat att det är inte jobbet bara som sätter mig ur balans utom stressen som jobbet och egentligen allt annat, även roliga saker, genererar.
Nu hoppas jag att jag en gång för alla lär mig att inte utsätta mig för stressiga situationer oavsett hur roliga de än må vara!

Det finns änglar på riktigt!

Ibland känner man sig extra glad och tycker att det vi gör är bra och kommer att gynna mänskligheten.

Ibland känner man tvärtom, att allt man gör kan lika gärna spolas ned i toaletten.

Men tack och lov så finns det människor som tror på oss och stötar det vi gör. Vi kallar de änglar. De ger oss kraft och styrka att kämpa vidare, många ggr i motvind men med många ljusa stunder. Vi fick ett fantastisk mail och stöd nyligen från en i Stockholm som har gjort att vi kan flytta på lite mer under året.

En annan fick vi äran att lära känna för cirka 5 år sedan. Då vi hamnade vi i en stor konflikt med amerikansk jordbruksverk (USDA-ARS i Tucson). Efter att ha samarbetat med dem i några år tog de sin chans och försökte använda opublicerade forskartesultat och hotade oss med att ta vårt första patent som på den tiden var endast en ansökan. En ängel räddade oss och hjälpte oss framåt och vi är evigt tacksamma. Det var den dåvarande rektor för Lunds universitet, Per Eriksson, som slog larm till både SLU och utbildningsdepartementet.Genom regeringens och båda dessa svenska universitet kunde vi stå emot och fick chefen för enheten i Tucson, Gloria och även den forskaren som hade startat det hela Kirk Anderson, att skriva på ett dokument som lovade att de inte skulle varken använda opublicerade forskaresultat eller skapa nya patent utifrån vår upptäckt. Detta var starten av ett tyst krig som Kirk Anderson driver än idag i tysthet genom att med sin forskning och med den amerikanska jordbruksverkets namn i ryggen smutskasta den forskningen vi gör och försöker på så sätt att förminska den upptäckten vi gjorde för 10 år sedan.

Många tror att forskning är något ädelt, men tyvärr har vi sett och upplevt allt annat än det. Stor konkurrens om projektpengar, äran och smutsigt spel är tyvärr det som råder i stor utsträckning. Om det inte hade varit för vår räddande ängeln och andra änglar vi har träffat på under åren, så vet jag inte var vi hade funnits idag….

Tack Anita!

Tack Per!

PS: Vill ni läsa hur det hela startade? så kolla in vår sida ”return the bugs”

Nobelmuseet igång!

Denna veckan blev det offentligt att vi är med i årets forskarhjälpen som Nobelmuseet anordnar. Den heter i år Bi-jakten och handlar om att tusental högstadielever hjälper oss forskare med riktiga forskningsprojekt. Super kul att nobelmuseet valde vår forskning och givande att vara en inspirationskälla för tonåringar, jag hoppas kunna påverka någon av dessa! Länken till bi-jakten!