Stress – min värsta fiende

När man går in i vägen första gången tänker man ”fan jag skulle ha vetat bättre än att gå in i vägen med ett leende”
Fyra år har gått sen det hände och ja, tyvärr, man blir aldrig sig lik efter det. Det fick jag uppleva i somras då jag fick en återfall fast betydligt mildare denna gången, tack och lov!
Jag har hela tiden gett skulden till mitt jobb som #forskare på #Lundsuniversitet, men jag måste medge att även om det jobbet bär en stor del av skulden, så beror det mest på mitt sätt att vara.
Jag har alltid haft mycket energi och den har gett mig bränslen till att orka ta mig igenom svåra och tuffa perioder i mitt liv, men nu måste energin fokusera på icke stressande aktiviteter om jag ska fortsätta att må bra.
Jag deltog nyss i en tävling med en av mina fritidsintresse och jag trodde naivt att jag skulle palla med stressen och trycket i tävlingen, men icke!
Jag presterade under all kritik och den enda anledningen var: stressen, min värsta fiende!
Jag fick ett knep och fick åka hem alldeles för tidigt i tävligen, super tråkigt!
Men allt sker av en anledning och denna gången fick jag verkligen bevisat att det är inte jobbet bara som sätter mig ur balans utom stressen som jobbet och egentligen allt annat, även roliga saker, genererar.
Nu hoppas jag att jag en gång för alla lär mig att inte utsätta mig för stressiga situationer oavsett hur roliga de än må vara!

Varför blev jag forskare?

Jag har fått frågan många gånger, varför blev du forskare? Med tanke på den bakgrunden jag har utan någon akademiker i släkten eller många bra förutsättningar för en ”första generations invandrartjej” i Sverige, så kunde väl ingen tro att jag kunde nå så långt som där jag står idag. Jo, kanske om man frågar mina grundskolelärare i Chile och en och annan lärare på Rosengårdsskolan. Men jag tror inte att någon lärare från gymnasiet hade gissat detta. Hursomhelst, så blev jag helt tagen av mikrobiologin när vi gjorde ett labb på gymnasiet med vår biologilärare och efter det visste jag vart jag ville, och målet var satt.

Men det har inte varit enkelt att slåss i motvind under alla dessa år i Sverige. Jag hamnade snart efter med svenskan och engelskan så klart i och med att jag kom så sent till Sverige som 13 åring flyktingbarn. Men efter att mitt mål var satt i gymnasiet kämpade jag mig igenom de hinder jag möte. Och så klart med många ”änglar” på vägen som har trott på mig, oss och våra galna idéer samt innovationer.

Idag driver jag en egen forskargrupp (se länken) vid #Lundsuniversitet, som är helt självständigt från någon gammal professor eller annan ”auktoritet” inom ämnet. Som annars är det vanliga inom forskning. Jag får alltid frågan om ”vem som leder gruppen” eller som man också frågar fint ”vem är professorn i gruppen?”. Häromdan, fick jag säga detta 3 gånger under en lunch, men förmodligen var det ingen vid mitt bord som tog till sig mitt svar och kunde förstå att det var ”min” grupp. Utan folk dömer efter utseende och förutfattade meningar framför det de hör.

Jag blev forskare med en dröm om att utveckla mänskligheten framåt utan att förlora min integritet. Det är detta som präglar mitt sätt att tänka, agera och se på möjligheter att hjälpa till med den forskningen och de innovationer vi har idag. Vi vill göra skillnad för människor, djur och inte minst bina.

Både jag och Tobias (min andra hälft i allt jag gör) är trötta på att forskare anses som tråkiga typer som mer eller mindre inte har någon koll på ”verkligheten” ute i livet och är social inkompetenta. Därför kommer min blogg att avspegla mitt liv som forskare och entreprenör i denna karusell som jag upplever varje dag, som ett berg och dalbana i ett livspågående tivoli.

Vi ska förändra!